En slingrande skulptur som sätter besökaren i en evig rörelse
Som en sammanhållen rörelse genom landskapet breder Serpentine ut sig – stigande och sjunkande i en spiral utan tydlig början eller slut. Verket är både skulptur och arkitektur, en form som inte enbart betraktas utan upplevs inifrån. Genom trappor och ramper leds besökaren i en obruten sekvens där upp blir ned och ned åter blir upp. Rörelsen fortsätter, varv efter varv, och öppnar för en känsla av oändlighet.
Serpentine befinner sig i gränslandet mellan arkitektur och skulptur. Här blir rörelsen till form, och formen till rum. Genom att följa spiralens gång upplever besökaren inte bara verket, utan också sig själv i landskapet – sin kropp i rörelse, sin blick som förändras, sin plats i tiden.

Placerad i en sluttning i det skånska landskapet invid en damm, väcker skulpturen nyfikenhet. Den röda spiralen står som ett tecken mot det gröna landskapet, en tydlig blank kontrast som fångar ögat och bjuder in att närma sig. Den kontinuerliga rörelsen påminner om hur vi ständigt är på väg, i rummet och genom tiden.

Spiralens lutning skiftar mellan ramp och trappa. Ibland stiger man brant, ibland nästan obemärkt. I rörelsen genom skulpturen förändras utsikten och man ser landskapet från nya vinklar, upptäcker vyer man aldrig ser från marken. Rörelsen styr tempot, och tempot styr upplevelsen. Från spiralens högsta punkt öppnar sig landskapet på nytt – sett uppifrån, genom verket. Det är en fysisk vandring, men också en inre.

Serpentin iscensätter det oändliga. Spiralens rörelse blir en symbol för tidens gång – utan tydlig början och utan slut. Det är ett verk som låter sig betraktas och beträdas. Det är ett rum, en bana, ett förtätat ögonblick av tid. Serpentin är både rörelse och vila, både ögonblick och evighet. Ett verk att förhålla sig till – med blicken, med kroppen och med sinnena.